You Told Me är både en utställning och en nyligen framlagd avhandling i konstnärlig forskning. För första gången samlas fem videoverk gjorda mellan 2003 och 2009 som tillsammans med konstnärens texter behandlar olika berättarformer inom konsten. I verken används biografier som ett sätt att från en enskild människas berättelse veckla upp frågor om politik, historieskrivning, propaganda och estetik. Genom att ge texten i video en framskjuten position och experimentera med berättarens position, med voice over och repetitiva moment ställs frågor om hur ett förnyat berättande kan ske inom videoessäns form.



Kumiko, Johnnie Walker & the Cute
2007, hd video 48 min 

Johnnie Walker, en judisk-japansk man i Tokyo, har svårt att accepteras som fullvärdig medborgare i Japan. Med sin jättelika irländska varghund iscensätter han provokationer på Tokyos gator, när han inte arrangerar högläsningar i sitt hem av en Haruki Murakami-roman där han själv förekommer som en karaktär. 

I Tokyo söker jag också efter Kumiko Muraoka, huvudpersonen i en dokumentärfilm av Chris Marker (Mysteriet Koumiko). Chris Marker reste 1964 till Tokyo för att filma olympiaden men ägnade bara förstrött intresse åt aktiviteterna på stadion. Istället vände han kameran mot publiken och fann Kumiko Muraoka. Tillsammans gav de sig ut på en vandring genom staden och samtalade om politik, skönhet och förhållandet till katter och hundar. 

Jag finner slutligen Kumiko Muraoka, inte i Tokyo utan i en lägenhet strax intill Montmartres kyrkogård i Paris. Jag har med mig en av de frågor Marker ställde 43 år tidigare, en fråga på vilken Kumiko gav ett mycket svårsmält svar.
                                  
Två berättelser existerar här parallellt men smittar varandra. Mellan människor och djur finns halvdjuret – the Cute – en både allmän och kulturspecifik karaktär som bär med sig en politisk betydelse som representant för Soft Power.

Madame & Little Boy
2009, hd video 28 min

Skådespelerskan Choi Eun-hee, även kallad Madame Choi, hade en lång karriär som uppburen skådespelerska i Sydkorea när hon tillsammans med sin före detta man, filmregissören Shin Sang-ok, kidnappades av Kim Jong Ils agenter och fördes till Nordkorea 1978. Utanför Pyongyang uppfördes en filmstad för deras räkning och här tvingades de göra ett antal filmer som skulle gjuta nytt liv i den nordkoreanska filmindustrin, vilken diktatorn såg som talanglös.
                                  
I filmen upprättar jag en geografisk och politisk triangel där utbyten och transformeringar och maktutövning sker i olika riktningar: Japan – Korea – USA. Berättelsen framförs i ett samarbete med den amerikanske musikern Will Oldham. Den berättas utifrån en plats präglad av kalla kriget: Headlands norr om San Francisco, en före detta militärbas där kärnvapenbestyckade missiler hölls stridsberedda på utskjutningsramper. 
                                  
Den sista av de filmer paret gjorde i Nordkorea var Pulgasari (1985) en marxistisk monsterfilm inspirerad av Godzilla. Den mycket filmkunnige Kim Jong Il förde här Godzillas kärnvapentematik (Hiroshimabombens kodnamn var “Little Boy”) till en ny nivå. Pulgasari kan tolkas som en profetia och varning för Nordkorea som framtida kärnvapenmakt men är också en studie i propagandans strategier efter kalla kriget: med monsterfilmen och melodramen skulle medborgarnas politiska medvetande formas.

The Process has Started
2005, 10 teckningar, blyerts, färgpenna

Hösten 2005 hade min sjuårige son David läst och skrivit i flera år men insåg plötsligt att ord också kunde vara bilder som uttrycker saker utöver den lingvistiska nivån. Jag själv befann mig i inledningen på min avhandling i konstnärlig forskning. Vi var båda på väg in i nya områden: jag var upptagen av kunskapsprocesser, David såg framför sig en värld av ord som darrade, grät, svettades, blödde och flög.
                                  
Jag hade tidigare sett att David kunde lära sig vissa saker under vissa korta perioder för att sedan förlora kunskaperna. Som väldigt liten kunde han urskilja och namnge bilmärken på långt avstånd, i en viss ålder kunde han memorera en hel film och berätta den för mig med alla dialoger och händelser. Senare förlorade han de här förmågorna. Det blev tydligt för mig att kunskapsprocesser inte bara är kumulativa. Vissa färdigheter uppstår i vissa övergångsfaser, kunskaper tillkommer och andra faller bort. De etablerade epistemologierna tycks inte ta hänsyn till de här processerna.
                                  
Jag bad David skriva sammanlagt tio texter vilka alla relaterade till min forskning. Han fick själv välja varje menings utseende. Den första texten var ”The process has started”. Det var med det anslaget vi gjorde arbetet/leken: att föra samman saker som man lärt sig till något nytt, okänt.

Who is Zdenko Buzek?
2003, dv 9 min

Who is Eva Quintas? 
2003, dv 10 min

Who is Dimitris Houliarakis?
2005, dv 9 min

Who is-filmerna har sitt ursprung i en sorts minnesteknik som jag använt mig av när jag träffat människor under kortare tider, oftast på resor. Grunden för dessa texter är konversation. Efter en tids umgänge med en person skrev jag ner ett slags statements i korta sentenser. Texten är en blandning av information och historieberättande där det partikulära får samsas med det allmänna. Kring dessa fragment uppstår porträtten som ett antal teman som varvas och upprepas. Dessa texter har en formel eller en metod som vem som helst skulle kunna adoptera. 
                                  
Efter att under några års tid i installationens form ha presenterat dessa texter återvände jag till personerna och bad dem spela rollen av sig själva med texterna som manuskript. Dessa filmer blev utgångspunkten för mitt forskningsprojekt med sina frågor om biografins form och betydelse, video-essän och berättaren och berättarröstens möjligheter och funktioner.