Sanna Lindholm – Att bära

Att bära

Träd växer på en plats. Det tar tid att utvecklas från skör planta till tiden för avverkning, som det heter inom skogsindustrin, när ett träd har nått rätt ålder och storlek för att avverkas till timmer eller massaved beroende på dess kvalitet och dimension. Naturvårdsträd heter de som får stå kvar.

Materialet till den här utställningen har olika ursprung. I några av verken är det råa oarbetade trädstammar som fälts av arborister på Ekerö som utgör grunden. Andra kommer ur virke, alltså trä som kommit längre i förädlingsprocessen: torkats och sågats upp i plankor av specialiserade träindustrier och sågverk.

Sanna Lindholm växte upp i Gävle med skogen runt knuten. Naturen var en plats för lek och utforskande och i grannskapet var det alltid någon som hade projekt på gång. Det kunde vara allt från en tillbyggnad på huset till att en träknopp gått sönder och måste ersättas. Det där förhållningssättet påverkade henne. Idag härleder Sanna Lindholm sin starka arbetslust och sin gör-det-själv-känsla till barndomens alla pågående projekt i sin närhet.

Att skulptera, att forma en bit av något material så att det blir ett estetiskt tilltalande objekt, har människan alltid ägnat sig åt. Det finns god anledning att tro att just arbetet med att förvandla trä är ett av mänsklighetens mest fundamentala. Att vi kan studera föremål som skapats i trä av oss människor från tiden före vår tideräkning är rätt hisnande. Skogen har onekligen givit oss mycket. Inte minst materialet att elda för att hålla oss varma och att bygga med, för att skydda och hägna in. Nu befinner vi oss långt från tidernas begynnelse och kan också se tillbaka på en industrialisering som har förvandlat och förädlat skog till kalkyler kring skoglig kapitalavkastning och avancerade maskiner som skördar och transporterar timmer från växtplats till instanser för förädling från skog till träprodukt.

Till skillnad från vinstintresse och traditionsbundet utövande är Sanna Lindholms skulpturer aldrig nyttiga enligt förutbestämda scheman. I allt verkar hon mer än något vara intresserad av att utforska sina formidéer i samspel med materialet hon har för handen. Hon är nyfiken på träets potential och låter det vara en del av den konversationen. Hon talar med värme om att träet har betett sig, velat något och inte alls gjort som hon hade tänkt. Den tuktan och perfektion som slöjdande ofta associeras med verkar Sanna också vara helt ointresserad av. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Hon arbetar som konstnär och har, precis som utställningens titel antyder, låtit trät bära både sin egen tyngd och potential.

I Sanna Lindholms studio i Göteborg finns handverktyg prydligt upphängda på ena väggen och ordentligt med plats för att lagra bitar av trä. Vid behov hyr hon in sig på närbelägna KKV (Konstnärernas Kollektivverkstad). Där finns svarvarna. Maskinerna som kan göra grovjobbet. Jag föreställer mig att hon går dit med ett antal frågor till materialet, jobbar på och får svar, funderar och återvänder lite klokare till handverktygen och finliret. I hennes studio hänger det skisser på väggarna och överallt i anteckningsböcker finns teckningar fulla av ambition, idé och eftertanke. I all enkelhet, installationen som vi tar del av i utställningsrummet är utkomsten av otaliga val och omfattande fysiskt arbete.

Sanna Lindholms arbete verkar i allt bottna i osedvanlig hantverksskicklighet, stark känsla för form och en fascination och påtaglig chosefri inställning till trä. Hennes skulpturer öppnar upp för tolkning och besitter hela konstens frihet. Givetvis har begreppet en historia och över tid har idéerna om vad konst ska omfamna förändrats, men det kvarstår att för oss idag är konsten en plats som har en säregen förmåga att bjuda in, snarare än att exkludera. Välkomna!

Aktiviteter i samband med utställningen:

Vernissage: Lördag 5 september kl. 12.00
Plats: Gävle Konstcentrum, Agnes Kulturhus

Under vernissagen ges möjligheten att träffa konstnären och ta del av en introduktion till utställningen i ett samtal mellan Sanna Lindholm och utställningens gästcurator Jenny Danielsson.

Konstnärssamtal: Fredag 9 oktober kl. 13.00
Plats: Gävle Konstcentrum, Agnes Kulturhus

Möt Sanna Lindholm i samtal med gästcurator Jenny Danielsson om arbetet med trä, materialets egen vilja och den kreativa processen mellan kropp, verktyg och form.

Yuvinka Medina
Konstnärlig ledare och intendent, Gävle Konstcentrum

Om konstnären

Sanna Lindholm, född 1987, bor och arbetar i Göteborg. 2018 avslutade hon högre studier i konsthantverk på HDK-Valand (Högskolan för design och konst) i Göteborg. Sedan dess har hon arbetat med offentliga uppdrag som finns installerade bl.a. i Fullmäktigesalen i Mölndals stadshus och utanför Hallerna Norra Förskola i Stenungsund, samt presenterat ett flertal soloutställningar, bl.a. Utsträcka händer på Sigtuna Stiftelsen och Luften spänner, rörelsen rinner på Trollhättans konsthall. Därtill har hennes konst deltagit i ett flertal grupputställningar: 2025 bl.a. i Can’t see wood presenterad av DOT DOT DOT i Stockholm och i jubileumsutställningen ELASTIC 20yrs i Jädraås.

Tre frågor till konstnären

Din utställning heter Att bära. Hur kom du fram till den titeln? 

Sanna Lindholm: Titeln Att bära är enkel men samtidigt öppen, vilket jag gillar. Att bära handlar förstås om den fysiska handlingen, men också om omsorg och ansvar, om minnen och relationer. Jag dras både till det konkreta i att bära, leva i en kropp, och till den strävsamhet och omsorg som handlingen också rymmer. Att bära är en handling som känns pågående och allmänmänsklig och utställningen handlar på olika sätt om att låta själva handlingen i sig står i centrum.

Du arbetar ofta med svarv. Vad är det för typ av verktyg? Hur känns det att svarva?

Sanna Lindholm: Den typ av träsvarv jag arbetar med är en maskin där man spänner fast ett trästycke mellan två dubbar och sedan roterar ämnet snabbt medans man håller olika skärverktyg mot träet för att forma det. Att svarva har sina ramar i storleken på ämnet som spänns upp och cylindern som grundform.

Min upplevelse vid svarven skulle jag kunna babbla på om i evigheter. Att svarva känns för mig som att befinna mig i ett flöde där kropp, material och tid samverkar. I svarvens möte med träet är tiden en formbar profil som justeras, revideras och bestäms i rotationen.

Det som dels fått mig att fastna för metoden är hur den erbjuder mig möjligheten att röra mig mellan tvådimensionell linje och tredimensionell kropp. När ämnet är i rotation så förhåller jag mig till formen som tvådimensionell då det är linjen på ryggåsen av formen som ögat följer och stålet reviderar. Det är först när maskinen stannar som formens kropp framträder.

I formarbetets direkta och fysiska process finns både något uppmanande och ouppklarat. Formen är inte statisk och materialet är inte passivt; det är laddat med potential och motstånd. Känslan av att svarva handlar om närvaro.

Vilket är ditt favoritträd?

Sanna Lindholm:100 % tall. Tallens krokiga och strävsamma grenar har en förmåga att riva tag i bröstet på mig. Jag återkommer ofta till dom här raderna i Karolina Stenströms diktsamling Jag gör det så det känns verkligt;

”om jag inte får se spensliga tallar en dag känns det fel,
då är jag på fel plats
smala tallar i grupp, i rader, ganska höga
kan man ha en tall som gravsten ja det kan man väl
jag vill vara inuti ett träd
vara klädd i bark
få dropp från marken genom rötterna
Svaja med alla mina hundra armar
Är jag ett träd
är jag en mamma
är jag en kvinna
vem är ja tra la la det vet inte ja”