Skräddarsy din egna konstrunda

Runt om i Gävle finns offentliga konstverk. Här kan du hitta olika konstrundor som kan passa dig. Vill du uppleva konst i centrala Gävle? Eller vill du uppleva en konstrunda med barn?

En del ser man direkt att det är konst, andra tänker man nog inte alltid på. Nu har en konstkarta (app) tagits fram av Kultur Gävleborg, Region Gävleborg där du kan uppleva en del av Gävles offentliga konst digitalt. Appens innehåll kan du ta del av när du står framför konstverket.

Här kan du hitta olika konstrundor som kan passa dig. Vill du uppleva konst i centrala Gävle? Eller vill du uppleva en konstrunda med barn? Spana in vår Familjerunda med tips på konstnärer och andra barnvänliga aktiviteter. Vill du promenera? eller ta cykeln och upplev konsten miljösmart! Då har vi vår Parkrunda som är i vackra Boulognerskogen.
Punkterna nedanför är endast förslag på platser där du kan göra nedslag på din egna lilla konstrunda.

Kartillustration över Gävles offentliga konst med texten "Skräddarsy din egna konstrunda".

Tips på personliga konstrundor

Kartillustration över "Centrala Gävle-rundan" med rutt .
Kartillustration över ”Centrala Gävle-rundan”.
  • Göran Strååts Kasper vid Rådhusesplanaden
  • Upplev den största dragkedjan du sett på Stortorget, Zip av Kristina Matousch på Stortorget
  • Pere Pujols Vallpojken Drottninggatan vid Stortorget
  • Einar Luterkorts Panter på trädstam vid Rådhusesplanaden mot Nygatan
  • Anders Jönssons Lekande björnar i Storvretas Park vid Gamla Gefle
  • Gå Gävle Citys barnvandring i Gävle. Hjälp Bocka bryta förtrollningen genom att ta er hela vägen till platsen där världens största halmbock bor. Gävle City Stadsvandringar
Kartillustration över "Familjerundan" med rutt.
Kartillustration över ”Familjerundan”.
Kartillustration över "Parkrundan" med rutt.
Kartillustration över ”Parkrundan”.

Offentlig konstsamling

Konstverket "Det femte elementet".
Det femte elementet 2002, Carin Ellberg.
Konstnär:

Carin Ellberg.

Fotograf:

Malva Molund.

Placering:

Rondellen vid Norrtull.

Länk till konstnärens webbplats

Teknik/material:

Skulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Centrala Gävle-rundan

Information om konstverket:

Utgångspunkten för verket är ett huvud, ett ansikte med stängda ögon. Måhända sover, drömmer, grubblar eller fantiserar personen vars ögon vi ej kan se. Det långa håret växer organiskt uppåt som en slags grenar mot skyn. Längs med stammen av hår framträder en fåtölj, en lampa och högst upp kröns skapelsen av två ytterligare mindre huvuden. Det är en sammansättning av vardagliga objekt vi möter, för oss kända ting som kombinerats på ett ovanligt och nästintill absurt vis. En slags vardagens surrealism, ett tillstånd mellan det bekanta och det okända, mellan dröm, fantasi och krass verklighet.

Det fem meter höga konstverket Det femte elementet tornar upp sig mitt i rondellen vid Norrtull i Gävle och invigdes år 2002. Konstnären Carin Ellberg tänker sig verket som en hyllning till våra vardagstankar, vill ta fram det märkliga i att vi ständigt går runt och bär med oss vår vardag i bakhuvudet. I Ellbergs värld tar associationer och tankebanor ofta fysisk form. Ett objekt övergår till ett annat genom ringlande, slingriga former precis som i skulpturen vid Norrtull.

Titeln Det femte elementet refererar till en fransk science fiction/actionfilm från år 1997 av Luc Besson. I filmen landar en kvinna mitt i trafiken, vilket skulpturen på sätt och vis också gör. Konstverket består därtill av just fem element eller delar – tre huvuden, en fåtölj och en lampfot.

Verket väckte starka reaktioner och fick stor medial uppmärksamhet när det kom på plats. Måhända kan en av anledningarna vara färgvalet rosa, en färg som i Gävle ofta lett till debatt när det kommer till offentlig konst.

Det femte elementet är hur som helst ett av de mer uppmärksammade verken i staden, och kan framhållas som ett av de verk som bidrar till att sätta Gävle kommun på den nationella kartan som skulpturstad.

Det femte elementet är ett samarbete mellan Statens konstråd och Gävle kommun.

Fabian Månsson, 1939, Gösta Almgren.
Konstnär:

Gösta Almgren.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Rådhusesplanaden vid Nygatan.

Teknik/material:

Porträttbyst i brons och granit.

Information om konstverket:

En person med starkt framträdande maskulina drag och sammanbitet ansikte blickar fram mot oss. Vi kan urskilja personens rynkor som vittnar om livserfarenhet och klokhet. Det är en allvarsam person vi har framför oss, en person av dignitet.

Porträttbysten föreställer Fabian Månsson (1872- 1938) som var en socialdemokratisk politiker och välkänd talare. Månsson sades vara skicklig på att få med sig folket på sin sida, vanligen genom mycket kraftfulla tal. Under ett flertal års tid representerade Månsson Gävle i andra kammaren i Riksdagen (under den tiden hade Sveriges riksdag två kammare).

Skulptören Gösta Almgren föddes i Söderala i närheten av Söderhamn. Han tillhörde en sammanslutning av konstnärer i Gävleborgs län som gick under beteckningen Gävleborgsgruppen.
Almgren förknippas oftast med de verklighetstrogna porträttbyster han utförde i en realistisk och icke-förskönande stil.

Fem musicerande genier 1948/1983, Carl Milles.
Konstnär:

Carl Milles.

Fotograf:

Sofia Nohrstedt.

Placering:

Stadsträdgården vid Kvarnbron.

Verket ingår i följande konstrundor:

Parkrundan

Information om konstverket:

Vid kanten av Gavleån finner vi fem änglar eller genier placerade uppe på höga pelare. Änglarna har den ena foten ståendes på pelaren medan det andra benet pekar fritt ut i luften. De böjer sig åt olika håll, i skilda poser och riktningar medan de spelar på blås/flöjtinstrument. Betraktaren kan nästan ana hur änglarna rör sig till tonerna av musiken som skapas. De väldiga vingarna bak på ryggen får dem att hålla balansen.

Änglarnas kroppar är smala och slanka. Det är en idealiserad, förskönad och klassicerande framställning vi möter – vi ser inga skönhetsfläckar eller skavanker. De fjäderlätta änglarna samspelar med trädkronorna omkring dem och himlen som öppnar sig ovanför dem. I fonden ligger Gävles Konserthus som ännu ett musikaliskt inslag-

Skulptören Carl Milles fick ett stort internationellt genombrott och var en flitigt anlitad skulptör både på hemmaplan såväl som utomlands. Bortsett från Sverige var han verksam i b.la. Österrike, Rom och USA. Han utförde ett imponerande antal offentliga konstverk, ofta monumentala sådana. Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är dedikerad till konstnären och visar dennes verk.

Klassicismen är en stilriktning som liksom den antika konsten rör sig mot harmoni, klarhet, rationalism och symmetri. Den klassicistiska konsten premierar ett förhållningssätt till ett estetiskt etablerat regelverk snarare än att sträva efter att verka revolutionerande, omvälvande eller nyskapande. Ordning och återhållsamhet premieras framför starka känslouttryck och spontanitet. Stilriktningen framträdde under renässansen, men har återkommit ett flertal gånger sedan dess i historien.

Inte alltför sällan har de klassicistiska kroppsliga idealen använts som utgångspunkt och framhållits inom antidemokratiska politiska strömningar, i synnerhet under början av 1900-talet då rasbiologiska föreställningar var förhägrande. Detta bör en ha i åtanke – särskilt i relation till Milles vars politiska sympatier har varit/är mycket ifrågasatta.

Flicka med boll 1955, Ansgar Almqvist, Stenebergsparken på Brynäs.
Flicka med boll 1955, Ansgar Almqvist.
Konstnär:

Ansgar Almqvist.

Fotograf:

Magnus Sandqvist.

Placering:

Stenebergsparken på Brynäs.

Länk till konstnärens webbplats

Information om konstverket:

En ung, naken och feminin person står med en boll i höger hand. Bollen vilar mot den ena höften. Personens andra arm vilar mot magen. Huvudet är vridet lite svagt åt ena hållet. Munnen är sammanbiten och det ser ut som att personen tittar nedåt och åt sidan – som att det där finns något att betrakta.

Kroppen är avslappnad. Positionen som personen står i, kontrapost, innebär att kroppstyngden läggs på ena benet, det s.k. stödbenet. Kontraposten är mycket vanlig inom konsten, framförallt var den ofta förekommande i antikens skulptur.

Motivet ”ung flicka med boll” kan återfinnas på många offentliga platser runt om i Sverige utförd av ett flertal olika konstnärer. Under tiden efter det andra världskriget lyfte man flitigt sundhet och vikten av motion genom att förmedla representationer av unga, friska idrottsutövare.

Flicka med boll är utförd av skulptören och målaren Ansgar Almquist. Ansgar följde många av sina konstnärskollegors exempel och for till Paris för att utbilda sig och verka. Almquist skulpturer kan allt som oftast kopplas till en mer klassicistisk stil snarare än en modern stil.

Klassicismen är en stilriktning som liksom den antika konsten rör sig mot harmoni, klarhet, rationalism och symmetri. Den klassicistiska konsten premierar ett förhållningssätt till ett estetiskt etablerat regelverk snarare än att sträva efter att verka revolutionerande, omvälvande eller nyskapande. Stilriktningen framträdde under renässansen, men har återkommit ett flertal gånger sedan dess i historien.

Konstverket Fyra broräcken 1959-1960, Olle Adrin.
Fyra broräcken 1959-1960, Olle Adrin.
Konstnär:

Olle Adrin.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Rådmansgatan och Kungsbron.

Teknik/material:

Gjutjärn.

Information om konstverket:

De robusta broräckena i mörkt gjutjärn löper över Kungsbron och Rådmansbron från Gävles södra del till den del där Rådhuset, Rådhusesplanaden och city ligger. De kraftiga räckena har en dubbelfunktion och fungerar både som ett dekorativt inslag i stadsbilden och som ett skydd.

Glimtar av ljus faller in genom de utskurna mönstren som löper genom frisen, dvs. den bård/list av bilder som rör sig genom broräckena. På så vis balanseras broräckenas grova uttryck. Friserna visar upp olika scener som vittnar om de näringar som har varit och är viktiga för Gästrikland, som tex. skogsbruket. Bildspråket är stiliserat, det är ett förenklat uttryck vi möter.

Konstnären Olle Adrin arbetade mest med just offentliga konstverk och utsmyckningar. Ett av Adrins mer kända verk är Sinnenas ledstång vid Blindinstitutet i Tomteboda, Stockholm.

Konst
Getgubben 1988, Allan Runefelt.
Konstnär:

Allan Runefelt.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

I närheten av korsningen Drottninggatan/Norra Kungsgatan.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Centrala Gävle-rundan

Information om konstverket:

En getabock med långt skägg och kraftiga böjda horn står fast med blicken framåt. Längre bak vid sidan av bockens bakdel står en äldre person, en gubbe. Även gubben har långt skägg och blicken riktad framåt. Gubbens händer vilar i rockfickorna. De båda står nära varandra så att kropparna tycks sammanlänkade. Det är mer än kropparnas placering som visar på att geten och gubben hör ihop. Det finns ett flertal likheter dem emellan. I synnerhet ansiktsuttryck, ansiktsdrag och skägg speglar varandra.

Verket är utfört av Allan Runefelt, en skulptör vars konst finns på många offentliga platser runt om i landet. Det sägs att Runefelt fann kopplingen mellan gubbar och getter under en av sina studieresor i Frankrike. Det var under arbetet med att utföra teckningsstudier av gubbar och getter som han upptäckte den ofta förekommande likheten. Denna skulptur kan framhållas som hans mest kända och den finns på ett flertal platser b.la i Västertorp, Båstad, Gävle, Kristianstad, Solna och Örebro.

Skulpturen är en gåva från GDJ-fonden till Gävle kommun.

Gudinna vid hyperboreiskt hav 1965, Eric Grate.
Konstnär:

Eric Grate.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Rådhustorget.

Teknik/material:

Granitskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Centrala Gävle-rundan

Information om konstverket:

Denna skulptur invigdes under muntra former med pompa och ståt i maj år 1956.

Det dröjde dock inte länge innan negativa reaktioner började komma på den vilande figuren som hade placerats vid Rådhustorget. En hel del upprörda röster förfärades över den nakna kroppen, andra pekade på hur skulpturens kantiga, kubistiska stil rimmade illa med Rådhusets mer klassicistiska fasad. Av en del framhölls gudinnan som vulgär och grotesk.

Ja, visst är Gudinna vid hyperboreiskt hav iögonfallande både till storlek och utförande. Den fyra meter långa och åtta ton tunga skulpturen är uthuggen ur ett enda block småländsk granit. Med en självsäker tyngd vilar den kraftfulla figuren på en av Gävle stads mest centrala platser.

Den grovhuggna, kantigt geometriska kroppen med plana ytor kan kopplas till den modernistiska strömningen kubismen, som fick sitt genombrott under 1900-talets två första decennier.

Upphovspersonen till Gudinna vid hyperboreiskt hav, Eric Grate, studerade mellan åren 1924–1933 som många andra konstnärer i Paris, Frankrike. Staden Paris fungerade länge som det absoluta navet för konsten i Europa. Under slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet vallfärdade många av Europas konstnärer till staden för att ta del av de nya, spännande, modernistiska konstströmningarna och för att utbilda sig hos de ”bästa” konstnärerna. Eric Grate kom förmodligen i kontakt med en hel del kubistisk konst under sina år i Paris.

Den skulpterade gudinnans uttryck skulle även kunna kopplas till Eric Grates stora intresse för antikens konst. Grate besökte Grekland och blev djupt fascinerad av den antika kulturen. Även titeln på verket refererar till den grekiska mytologin i vilken hyperboréerna var ett folk som bodde ”norr om nordanvinden”.

I det Egeiska havet finns en ögrupp, de Kykladiska öarna, som hade sin storhetsperiod någon gång mellan ca. 3500–1050 f.Kr. I lämningar från den tiden har det hittats mängder av marmorstatyetter föreställandes starkt reducerande människofigurer med geometriskt formspråk – former som kan återfinnas inom den modernistiska/kubistiska konsten långt senare. En del hävdar att dessa statyetter föreställer gudinnor och hade en religiös funktion, det är dock inget som vi med säkerhet vet. Men nog finns det en viss likhet mellan dessa statyetter och gudinnan vid Rådhustorget.

Något annat som kan framhållas som påfallande med Gudinna vid hyperboreiskt hav är dess androgyna, det vi idag istället kan omnämna som icke-binära, genusuttryck. I figuren samexisterar både maskulinitet och femininitet. Måhända kan det vara en av anledningarna till de upprörda rösterna som kritiserade den när den först sattes på plats. Under 1950- och 60-talet rådde fortfarande en stark syn på könet som uppdelat i antingenmanligt eller kvinnligt. Det manliga kopplades till det aktiva, till ett rationellt subjekt med egen vilja medan det kvinnliga traditionellt sågs som ett passivt irrationellt, skört objekt. Kan det vara så att gudinnans självsäkra, storslagna uppenbarelse utmanande den dåvarande synen på kvinnan? Var det därför den uppfattades som vulgär? Nakenheten i sig bör ju inte upprört då motivet ”naken kvinna” länge varit mycket vanligt inom konsten. Kanske var det i synnerhet gudinnans sätt att vara kvinna på som förargade?

Med tiden har Gudinna vid hyperboreiskt hav blivit ett självklart och ofta mycket uppskattat inslag i stadsbilden. År 2013 rankades skulpturen som en av Sveriges fyra bästa offentliga konstverk från sin tid av tidskriften Konstperspektiv.

Konstverket Gustav Vasa 1924, Ida Matton, Kvarnparken.
Gustav Vasa 1924, Ida Matton.
Konstnär:

Ida Matton.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Kvarnparken.

Teknik/material:

Bronsstaty.

Verket ingår i följande konstrundor:

Parkrundan

Information om konstverket:

Framför oss, eller högt ovanför oss, har vi en tämligen ung person. Håret är klippt i någon form av kortare page med lugg. Näsan är rak, munnen liten och sammanbiten. Blicken är fäst snett uppåt. Ansiktsdragen går att känna igen från många klassiska/antika skulpturer. Det högra benet är placerat en liten bit framför det vänstra. Den vänstra handen är svagt kupad och utsträckt, som för att antingen erbjuda något eller ta emot något. Den högra handen håller i en fana. Framställningen av personen är klassicerande/idealiserande. Personen är placerad på en hög kolonn vilket signalerar att det är en uppburen person vi betraktar. Längs kolonnen löper en Vasaborg, en låg mur med bevakningstorn i hörnen. Detta ger en fingervisning till vem minnesmärket framför oss ämnar framhålla.

Gävle stad var den första av Sveriges städer som år 1521 anslöt sig till Gustav Vasas frihetsrörelse. Minnet hedrades över 400 år senare med denna skulptur.  I sockeln finns en förgylld inskription:

”Gustav Eriksson Vasa 1521. Då trädde där fram gullhårig en yngling knappt tjugoårig.”

Personen framför oss är Gustav Vasa, som sedermera kom att bli Sveriges kung.

Här är Gustav Vasas ungdom i fokus, han framställs som en enkel man av folket, ändock vis och klok sin unga ålder till trots.

Gävlebördiga konstnären Ida Matton är den som skapat minnesmärket. Hon föddes i Gävle år 1863 i en familj som hade ekonomiska möjligheter för att låta hennes utbilda sig vid olika hantverksskolor i Stockholm. Matton studerade först till slöjdlärare, men sedan ändrades hennes inriktning och hon beslöt sig för att studera skulptur istället.

Liksom de flesta konstnärer vi denna tidpunkt for även Ida Matton till Paris.  År 1887 begav hon sig dit för att vidareutbilda sig inom konsten och förhoppningsvis bli uppmärksammad som konstnär. Hon kom att stanna i landet under större delen av sitt liv.

Redan året efter sin ankomst debuterade Matton med att ställa ut på den årliga utställningen ”Salongen” i Paris. Mattons akademiska salongsstil, ett konstnärligt uttryck som var konventionellt och förhöll sig till de normer och strikta riktlinjer som Konstakademin i Paris lärde ut och framhävde, fick positivt gensvar i Salongen och hos besökarna. I sin samtid, i Paris, var Matton en uppskattad konstnär.

Trots detta lös Matton länge med sin frånvaro i konsthistorieskrivningen. Vad kan det bero på?

Somliga menar att ett skäl kan vara att många av de mer radikala konstnärerna, de som närmade sig en modernistisk stil, fann Mattons akademiska mer klassicistiska föreställande stil som oinspirerande och gammalmodig. Hon var skicklig inom sin stil i den tid hon verkade, men knappast spännande och i framkanten som konstnär.

Något en bör ha i åtanke är dock hur konsthistorien länge tenderat att avfärda kvinnliga konstnärer som dekorativa, kitschiga eller antiintellektuella. På så vis har kvinnliga konstnärer uteslutits från en historieskrivning som under 1900-talet premierat ett modernistiskt, intellektuellt undersökande konstnärskap som allt som oftast tillskrivits konstnärer av ”manligt”/maskulint genus.

I takt med att konstvetenskapen problematiserat den outsagda men ack så ständigt verkande maskulina utgångspunkten som funnits/finns i konsthistorieskrivningen har många ”kvinnliga”/feminina konstnärskap idag (åter)upptäckts och erkänts. Ida Mattons konstnärskap är ett av dem, idag räknas hon till en av Gävles mer prominenta konstnärer.

Havsgrupp 1 1966-1967, Olof Hellström.
Havsgrupp 1 1966-1967, Olof Hellström.
Konstnär:

Olof Hellström.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Södermalmstorg.

Teknik/material:

Bronsskulptur på granitsockel.

Information om konstverket:

Vi ser tre figurer i en båt. Figurerna är mycket stiliserade, förenklade och har ett grovt uttryck. De är alla i olika storlekar. Formerna sträcker sig likt grenar eller trädstammar och på vissa ställen går formerna in i varandra.

Framställningen är expressiv, uttrycksfull. Det tycks nästan som att de tre personerna i båten befinner sig på ett stormigt hav. Måhända är båten på väg att gå i kvav och förlisa.

Konstnären Olof Hellström utförde skulpturen på Södermalmstorg i Gävle efter det att han vunnit en tävling om uppdraget. Juryn ansåg att Hellströms skulptur samspelade bäst med den befintliga omgivningen vid Södermalmstorg. Att skulpturen därtill anspelade på Gävle som sjöfartsstad var något positivt.

Olof Hellström var en målare, tecknare och skulptör som kom från Uppsala. Han har gjort ett antal offentliga konstverk, b.la ett minnesmärke över Martin Luther King som finns i Uppsala.

Modernism är ett paraplybegrepp för ett antal olika inriktningar, -ismer som uppstod under slutet av 1800-talet och pågick under större delen av 1900-talet.  Konsten kom nu att röra sig från att fånga en yttre, föreställande, beskrivande, förskönande verklighet till att istället bland annat undersöka allt från inre, mentala tillstånd, drömmar, komplexa, obehagliga känslor till att pröva teoretiska hypoteser om konstens gränser samt leka med (abstrakta) former och olika material.

Expressionismen kan framhållas som en av många inriktningar som kan kopplas till modernismen. Inom konsten används begreppet ofta för konst som ger uttryck för känslor, en inre föreställningsvärld. Detta uttrycker sig många gånger i förvrängningar av former, dramatiska effekter och/eller användandet av starka kulörer.

Hedbergska fontänerna 1880, Carl Johan Dyfverman, Rådhusesplanaden.
Hedbergska fontänerna 1880, Carl Johan Dyfverman.
Hedbergska fontänerna 1880, Carl Johan Dyfverman, Rådhusesplanaden.
Hedbergska fontänerna 1880, Carl Johan Dyfverman.
Konstnär:

Carl Johan Dyfverman.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Rådhusesplanaden.

Teknik/material:

Målat gjutjärn.

Information om konstverken:

Redan år 1880 mottog Gävle stad sin första stora skulpturdonation, Hedbergska fontänerna, som ligger i Rådhusesplanaden. Grosshandlare Anders Magnus Hedberg som bodde intill Rådhusesplanaden var beställare av verket. Fontänerna blev början till den betydande skulpturstad Gävle har vuxit sig till att bli idag.

Den norra fontänen presenterar den grekiska myten om ”Leda och svanen” i vilken guden Zeus förvandlar sig till en svan. Vad som sedan sker finns det olika tolkningar kring. Somliga menar att svanen Zeus förför drottning Leda. Andra pekar på att det inte handlar om förförelse utan om en faktisk våldtäkt. Motivet ”Leda och svanen” var länge ett vanligt motiv inom konsten.

Den södra fontänen kröns av drottning Kristina, Karl IX:s gemål som hade Gästrikland som sitt livgeding (sitt område). Det faktum att drottningen är iklädd antik dräkt och bär en lagerkrans på sitt huvud gör dock att hon för tankarna mer till grekisk gudinna snarare än svensk drottning.

Motivvalet och det konstnärliga uttrycket kan kopplas ihop med den nyklassicistiska stilen inom konsten som var rådande framförallt mellan år 1750–1820, men som fortfarande var aktuell år 1880.

Den nyklassicistiska stilen blickar tillbaka mot antikens Grekland (och i vissa fall Rom.)
Antikens ideal om renhet, formstrikthet och intellektualitet är centralt även här.
Rationalitet, ordning och återhållsamhet premieras framför starka känslouttryck och spontanitet.

Skulptören Carl Johan Dyfverman gjorde sig känd under sin tid för många offentliga verk i nyklassicistisk stil med dekorativa utsmyckningar och reliefer (skulpterad bild).

Hund och katt 1970, Pär Lindblad, Norrbågen Sätra/Sätra torg.
Hund och katt 1970, Pär Lindblad.
Konstnär:

Pär Lindblad.

Fotograf:

Magnus Sandqvist.

Placering:

Norrbågen Sätra/Sätra torg.

Teknik/material:

Skulptur i polyester/glasfiber.

Information om konstverket:

Två vita fylligt mjuka geometriska former står fristående från varandra direkt på marken men möts vid en punkt. Måhända får de två formerna känneteckna en katt och en hund vars ansikten/nosar möts. Kanske är det så att de hälsar på varandra? Vi kan inget med säkerhet veta genom att betrakta dessa två reducerade geometriska former, vi kan bara föreställa oss det möte som äger rum. Det går heller inte helt att avgöra om mötet är av mer hostil karaktär, eller om det är av en vänskaplig art. De runda formerna upplevs dock inte som särskilt aggressiva.

Konstnären bakom verket, Pär Lindblad, var förutom skulptör också målare. Lindblads måleri var dock mer föreställande i jämförelse med de skulpturer han gjorde. Här i Gävle förknippas han nog mest med de många offentliga verk som han utfört i ett flertal bostadsområden. De flesta av dem består just av förenklade geometriska former som får symbolisera något annat. I detta fall ett möte djur emellan.

Pär Lindblad föddes i Hälsingland men kom sedermera att flytta till Gävle. År 1976 belönades han med Gävle kommuns kulturpris.

Islandsfontänen 1969, Christian Berg, Islandskällan vid Gamla Gefle.
Islandsfontänen 1969, Christian Berg.
Konstnär:

Christian Berg.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Islandskällan vid Gamla Gefle.

Teknik/material:

Skulptur, norsk granit.

Information om konstverket:

Vid början av Västra Islandsgatan, på Källtorget i (det) Gamla Gefle, finner vi ett runt brunnskar i granit. Botten är ljusare grå medan mörkare blanka strålar av svart polerad granit letar sig nedför sidorna i ett organiskt mönster som för tankarna till ådror, grenar eller rötter av något slag. Det abstrakta, icke-föreställande mönstret växer ut över karets sidor. Konstnären tycks ha tillvaratagit materialets, stenens inneboende karaktär för att leka med de olika ljuseffekterna som skapas av det blanka mot det matta, det mörka mot det ljusa. Måhända är det rännilar från bergets källor vi ser.

Konstverket Islandskällan ligger i närheten av en plats där en faktisk källa låg tillbaka i historien. Platsen var således mycket viktigt för de boende i området. Konstverket Islandskällan refererar tillbaka till den platsen och den historiska källan. Målaren och skulptören Christian Berg hämtade ofta inspiration från naturen i sina skulpturer, så även i Islandskällan. Han arbetade ofta med snäckformen som utgångspunkt.

Joe Hill- monumentet 1986, Thord Tamming, Folkets hus.
Joe Hill- monumentet 1986, Thord Tamming.
Konstnär:

Thord Tamming.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Folkets Hus.

Länk till konstnärens webbplats

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Information om konstverket:

Utanför Folkets Hus I Gävle finns det en skulptur i två delar- en högre del och en lägre del.

Den höga delen uppvisar fyra relativt grovhuggna figurer som står på rad och tillsammans håller upp någon form av flagga, banderoll eller fana. De tycks vara förenade i en gemensam kamp.

På sockeln till skulpturen sitter en skulpterad bild, en relief av en person. Det finns en inskription till porträttet som lyder: ”No one will/for bred be crying/We’ll have freedom/love and helth/When the grand/red flag is flying/in the workers/commonwealth.”

På den andra delen, den lägre skulpturen, ser vi en mängd mer eller mindre odefinierade kroppar som näst intill är sammansmälta till en. Det är en massa av till synes slagna, utarbetade kroppar som vi möter.  Det finns även en inskription till denna skulptur, på sockeln står följande: ”Workers of the/world awaken/rise in all your/splendid might/take the wealth/that you are making/it belongs to/you all right.”

Raderna som står intill dessa två skulpturer är från sången Workers of the World Awaken, som den gävlebördig människorättskämpen, poeten och sångaren Joe Hill komponerade. Det är förmodligen Joe Hills ansikte som är avbildat som relief på en av socklarna. Som yngre bodde Joe Hill ett stenkast från där monumentet står idag.

Joe Hill var och är en av de personer från Gävle som gjort ett stort avtryck både nationellt såväl som internationellt.

Joe Hill föddes som Joel Hägglund. På grund av sin faders plötsliga bortgång var Hägglund tvungen att arbeta hårt redan som ung. Hägglunds kontakt med hårt arbete och arbetarklassen fick honom att få upp ögonen för de ojämlika förhållandena som rådde/kan råda i ett samhälle.

Vid tjugotre års ålder emigrerade Hägglund till USA. Väl i USA blev han mer och mer engagerad i fackföreningslivet och med tiden blev Hägglund en av de mest drivande i rörelsen. Han bytte namn till Joe Hill och kom att bli mycket erkänd för sina dikter och protestsånger som uppmanade arbetarna till att resa sig och förena sina krafter mot förtryckarna. Den kampen tas upp rent visuellt i monumentet i Gävle.

Joe Hill avrättades i USA år 1915 efter att han hade anklagats och dömts för mord. Många menar att domen var ett justitiemord och att Hill definitivt blev oskyldigt dömd. En hel del menar att syftet med domen egentligen var att undanröja Hill på grund av den politiska aktivismen.

Även om Joe Hill dog ung har hans politiska sånger haft en stark inverkan och påverkan på många prominenta musiker som till exempel Bob Dylan. Den musik Hill hann skapa under sin livstid har gjort honom odödlig och han har fått en ikonstatus för många som delar hans politiska sympatier.           

Minnesmärket är skapat av konstnären Thord Tamming som b.la även utfört VM-skulpturen i Göteborg.

Karolina Själander 1915, Ida Matton, Rådhusesplanaden vid Nygatan.
Karolina Själander 1915, Ida Matton.
Konstnär:

Ida Matton.

Fotograf:

Malva Molund.

Placering:

Rådhusesplanaden vid Nygatan.

Teknik/material:

Porträttbyst i järn.

Information om konstverket:

Karolina Själander (f.1841 i Gävle) var skolgrundare, lärare och rösträttsengagerad. År 1874 tog Själander över flickskolan i Gävle. Hon uppmärksammade snart att det behöves en större byggnad för undervisning i takt med att elevantalet växte. Själander använde sitt eget arv till att låta bygga och uppföra en rymlig skolbyggnad på Norra Rådmansgatan 14 som stod klar att flytta in år 1878. Den Själanderska flickskolan hade grundats.

Karolina Själander var mycket sträng, ordningsam och starkt religiös. Hon kände ett stort ansvar för att undervisa och vägleda sina studenter även i de moraliska dygderna utöver skolämnena. Trots en viss bisterhet kom hon att bli mycket uppskattad av sina elever.

Utöver engagemanget för bildning av ungdomen var Själander en hängiven kämpe för kvinnlig rösträtt, hon var med och bildade ”Föreningen för kvinnlig politisk rösträtt” i Gävle. Politiskt tillhörde Karolina Själander dåvarande högerns kvinnor.

År 1915 lämnade hon över skolverksamheten till Anna Åkerberg. Själander gick bort i Gävle tio år senare, år 1925. Gävle stad övertog skolverksamheten år 1933 och hade hand om den tills den upphörde under 1960-talet.

Den sparsmakade porträttbyst vi har framför oss tar till vara på, fångar och går i samklang med Själanders ordningsamma, modesta livsstil – en tillvaro utan att ge vika för lustar eller excesser. Den formfasta bysten uppvisar en äldre person med bestämda, distinkta och förnuftiga drag som skänker en känsla av visdom och klokhet. Det är tydligt att konstnären har valt att lyfta fram Själanders erfarenhet och intellekt som ett ideal snarare än att använda en förskönande framställning av det yttre.

Bysten, som är placerad i parken strax utanför där den Själanderska skolan låg, uppfördes till minne av Karolina Själander och avtäcktes år 1942. Konstverket bekostades av Gävle flickskolas kamratförening, dvs. genom en insamling bland flickskolans tidigare elever.

Gävlebördiga konstnären Ida Matton är den som skapat bysten. Hon föddes i Gävle år 1863 i en familj som hade ekonomiska möjligheter för att låta hennes utbilda sig vid olika hantverksskolor i Stockholm. Matton studerade först till slöjdlärare, men sedan ändrades hennes inriktning och hon beslöt sig för att studera skulptur istället.

Liksom de flesta konstnärer vi denna tidpunkt for även Ida Matton till Paris.  År 1887 begav hon sig dit för att vidareutbilda sig inom konsten och förhoppningsvis bli uppmärksammad som konstnär. Hon kom att stanna i Frankrike under större delen av sitt liv.

Redan året efter sin ankomst debuterade Matton med att ställa ut på den årliga utställningen ”Salongen” i Paris. Mattons akademiska salongsstil, ett konstnärligt uttryck som var konventionellt och förhöll sig till de normer och strikta riktlinjer som Konstakademin i Paris lärde ut och framhävde, fick positivt gensvar i Salongen och hos besökarna. I sin samtid i Paris var Matton en uppskattad konstnär.

Trots detta lös Matton länge med sin frånvaro i konsthistorieskrivningen. Vad kan det bero på? Somliga menar att ett skäl kan vara att många av de mer radikala konstnärerna, de som närmade sig en modernistisk stil*, fann Mattons akademiska föreställande stil som oinspirerande och gammalmodig. Hon var skicklig inom sin stil i den tid hon verkade, men knappast spännande och i framkanten som konstnär.

Något en bör ha i åtanke är dock hur konsthistorien länge tenderat att avfärda kvinnliga konstnärer som dekorativa, kitschiga eller antiintellektuella. På så vis har kvinnliga konstnärer uteslutits från en historieskrivning som under 1900-talet premierat ett modernistiskt, intellektuellt undersökande konstnärskap som allt som oftast tillskrivits manliga konstnärer.

I takt med att konstvetenskapen problematiserat den outsagda men ack så ständigt verkande maskulina utgångspunkten som funnits och finns i konsthistorieskrivningen har många ”kvinnliga”/feminina konstnärskap idag (åter)upptäckts och erkänts. Ida Mattons konstnärskap är ett av dem och idag räknas hon till en av Gävles mer prominenta konstnärer.

*Modernism är ett paraplybegrepp för ett antal olika inriktningar, -ismer som under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet började röra sig från att beskriva/fånga en yttre, föreställande, beskrivande, förskönande verklighet till att istället bland annat undersöka allt från inre, mentala tillstånd, drömmar, komplexa obehagliga känslor till att pröva teoretiska hypoteser om konstens gränser samt leka med (abstrakta) former och olika material.

Kasper 1988, Göran Strååt, Rådhusesplanaden.
Kasper 1988, Göran Strååt.
Konstnär:

Göran Strååt.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Rådhusesplanaden.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Familjerundan

Information om konstverket:

En figur/varelse med stort huvud och lång/accentuerad haka samt näsa är placerad på Rådhusesplanaden framför Gävle teater. Figuren bär en böjd toppmössa med en bjällra i toppen. Kroppen är förhållandevis liten i jämförelse med huvudet. Personen står med kroppen vänd bort från teatern men har vridit överkroppen och huvudet bakåt, mot teatern.  Den ena armen ligger längs med kroppen medan den andra är böjd och riktad mot teatern. Handen som är riktad mot teatern är öppen och fingrarna är utsträckta. Tummen är i linje med näsan så att handen fungerar som en förlängning av den redan långa näsan. Att peka ”lång näsa” åt någon eller något är ett tecken på hån eller förakt som användes av narrarna vid hovet under 1500-talet.

Att döma av figurens klädsel kan en dra slutsatsen att den vi ser just är en narr. Historiskt hade narrarna mer svängrum än andra att håna de som stod över dem i rang, att förlöjliga personer som stod högre upp i hierarkin. Kanske är det så att den narr vi har framför oss på sätt och viss gör sig lustig över det kulturella etablissemanget, som i detta fall får representeras av Gävle teater?

Skulpturen är en replik av en annan Kasperskulptur som står på Medborgarplatsen i Stockholm och räcker ”lång näsa” åt myndigheterna.

Skulptören Göran Strååt blev erkänd just för sina bronsskulpturer med humoristiska anslag.

Klumpen 1990, John Rud, Stadsträdgården.
Klumpen 1990, John Rud.
Konstnär:

John Rud.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Stadsträdgården.

Teknik/material:

Skulptur, sten med marmorsockel.

Verket ingår i följande konstrundor:

Parkrundan

Information om konstverket:

Klumpen är påfallande robust, just en klump men ändock böljande och rörlig där den står i Stadsträdgården. Kontrasten mellan det hårda materialet och de mjuka, välsvarvade, organiska formerna är framträdande.

Konstverket är uthugget ur ett enda naturblock. Under tillverkningsprocessen har konstnären tillvaratagit och lekt med stenens naturliga skiftningar i färg genom att accentuera dem än mer, vilket lett till en växelverkan mellan ljusare mer matta och mörkare mer blanka partier i verket.

Skulpturen skulle kunna ses som ett exempel på ett modernistiskt konstverk. Modernism är ett paraplybegrepp för ett antal olika inriktningar (-ismer). Under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet började dessa inriktningar röra sig från att fånga en yttre, föreställande, beskrivande och förskönande verklighet. Istället undersöktes allt från inre, mentala tillstånd, drömmar, komplexa och obehagliga känslor till att teoretiska hypoteser om konstens gränser samt lek med (abstrakta) former och olika material prövades.

Det är den isländske multikonstnären John Rud (f.1952) som skapat skulpturen. Förutom att skulptera är Rud också verksam inom bildhuggeri och ljud- och performancekonst. John Rud har uppmärksammats för sina organiska stenskulpturer och sin experimentlusta som konstnär. Han utforskar till exempel stenen som material på ett musikaliskt vis genom att på olika sätt kombinera sina stenskulpturer med tonsättning.

Skulpturen är en gåva från GDJ-fonden till Gävle kommun.

L"Homme á bicyclette 1956, Marie Männik, Brunnsparken.
L”Homme á bicyclette 1956, Marie Männik.
Konstnär:

Marie Männik.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Brunnsparken.

Teknik/material:

Brons-/granitskulptur.

Information om konstverket:

En person sitter på en cykel. Kroppen är böjd framåt likt positionen hos en tävlingscyklist. Huvudet tycks vara vridet åt ena sidan, som om personen ser sig över axeln. Det är formen av cyklistens silhuett som är i fokus i verket, inga ansiktsdrag är återgivna. Benen övergår på ett organiskt vis i cykeln, det är som att figuren och cykeln smält samman till ett. Själva cykeln är liksom figuren framställd på ett reducerat, förenklat vis med former som kan återfinnas i naturen.

Skulpturen skulle kunna ses som ett exempel på ett modernistiskt konstverk. Modernism är ett paraplybegrepp för ett antal olika inriktningar (-ismer). Under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet började dessa inriktningar röra sig från att fånga en yttre, föreställande, beskrivande och förskönande verklighet. Istället undersöktes allt från inre, mentala tillstånd, drömmar, komplexa och obehagliga känslor till att teoretiska hypoteser om konstens gränser samt lek med (abstrakta) former och olika material prövades.

Skulptören Marie Männik föddes i Estland men kom som flykting till Sverige år 1945. Liksom många konstnärer for hon till Paris för att studera konst, och kom sedan att stanna och bosätta sig där sedan år 1953. Männik blev en aktiv del av Paris konstliv. I sina skulpturer kombinerar hon ofta naturmotiv med mer abstrakta (icke-föreställande) former.

Lekande björnar 1955, Anders Jönsson, Storvretas Park vid Gamla Gefle.
Lekande björnar 1955, Anders Jönsson.
Konstnär:

Anders Jönsson.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Storvetas Park vid Gamla Gefle.

Teknik/material:

Stengötskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Familjerundan

Information om konstverket:

De två jämnstora björnarna har fångats när de är i färd med att brottas med varandra. Den ena björnen har lägre tyngdpunkt än den andra då hen är nedpressad av sin lekkamrat eller motståndare. Den andra björnen, den som tycks ha mer kontroll, vilar sina labbar/tassar på kamratens hals och har placerat sitt huvud på dennes axel. Är det en omfamning vi ser eller en lek på blodigt allvar? Då djuren är utförda i en rätt så förenklad stil utan några mer specifika detaljer lämnar verket åt betraktaren att själv fylla i de känslor som kan förekomma i stunden.

Skulpturen Lekande björnar är utförd av Anders Jönsson. Verket köptes in i samband med Gävles 500-årsjubileum år 1946. Lekande björnar har tidigare stått både i Stadsträdgården och i Stenebergsparken för att idag återfinnas i Storvetas park. Konstverket kan ses som representativt för Anders Jönsson i det att han ofta arbetade med djurmotiv, med förenklade former och massa/tyngd i sina skulpturer hellre än med återgivandet av detaljer.

Lokes straff 1938, Ida Matton, Vid entrén till Länsmuseet.
Lokes straff 1938, Ida Matton.
Konstnär:

Ida Matton.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Vid entrén till Länsmuseet.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Centrala Gävle-rundan

Information om konstverket:

Loke var en välkänd figur inom den nordiska mytologin. Han bodde med asagudarna men var besläktad med jättarna. Det fanns tillfällen då Loke var hjälpsam mot de andra gudarna. Men allt som oftast och tids nog skedde något som visade Lokes extremt sluga, manipulativa sida när han ställde till med något sattyg eller orsakade problem.

Det största sveket var när Loke lurade den blinde Höder att skjuta den omtyckta guden Balder till döds med en pil gjord av en mistelväxt. Förmodligen drevs Loke i denna stund av någon form av avundsjuka mot Balder.

Det här dådet väckte enorm avsky bland övriga asagudar och det gick inte ostraffat förbi. Loke blev fastbunden vid en klippa i underjorden. En giftorm placerades intill hans ansikte för att droppa gift i hans ögon och på så vis maximera smärtan. Myten säger att Loke är kvar i underjorden än idag och att han inte kommer loss förrän Ragnarök (världens undergång) infaller.

Skulpturen föreställer en fjättrad Loke med en mycket förvriden, plågad kropp och med ett bekymrat ansiktsuttryck. Det är en tyngd, urlakad person vi har framför oss. Kanske består bördan av skuld för det han tidigare gjort – måhända endast på grund av de konsekvenser handlingarna slutligen fick.

Gävlebördiga konstnären Ida Matton är den som skapat bysten. Hon föddes i Gävle år 1863 i en familj som hade ekonomiska möjligheter för att låta hennes utbilda sig vid olika hantverksskolor i Stockholm. Matton studerade först till slöjdlärare, men sedan ändrades hennes inriktning och hon beslöt sig för att studera skulptur istället.

Liksom de flesta konstnärer vi denna tidpunkt for även Ida Matton till Paris.  År 1887 begav hon sig dit för att vidareutbilda sig inom konsten och förhoppningsvis bli uppmärksammad som konstnär. Hon kom att stanna i Frankrike under större delen av sitt liv.

Redan året efter sin ankomst debuterade Matton med att ställa ut på den årliga utställningen ”Salongen” i Paris. Mattons akademiska salongsstil, ett konstnärligt uttryck som var konventionellt och förhöll sig till de normer och strikta riktlinjer som Konstakademin i Paris lärde ut och framhävde, fick positivt gensvar i Salongen och hos besökarna. I sin samtid i Paris var Matton en uppskattad konstnär.

Trots detta lös Matton länge med sin frånvaro i konsthistorieskrivningen. Vad kan det bero på? Somliga menar att ett skäl kan vara att många av de mer radikala konstnärerna, de som närmade sig en modernistisk stil*, fann Mattons akademiska föreställande stil som oinspirerande och gammalmodig. Hon var skicklig inom sin stil i den tid hon verkade, men knappast spännande och i framkanten som konstnär.

Något en bör ha i åtanke är dock hur konsthistorien länge tenderat att avfärda kvinnliga konstnärer som dekorativa, kitschiga eller antiintellektuella. På så vis har kvinnliga konstnärer uteslutits från en historieskrivning som under 1900-talet premierat ett modernistiskt, intellektuellt undersökande konstnärskap som allt som oftast tillskrivits manliga konstnärer.

I takt med att konstvetenskapen problematiserat den outsagda men ack så ständigt verkande maskulina utgångspunkten som funnits och finns i konsthistorieskrivningen har många ”kvinnliga”/feminina konstnärskap idag (åter)upptäckts och erkänts. Ida Mattons konstnärskap är ett av dem och idag räknas hon till en av Gävles mer prominenta konstnärer.

*Modernism är ett paraplybegrepp för ett antal olika inriktningar, -ismer som under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet började röra sig från att beskriva/fånga en yttre, föreställande, beskrivande, förskönande verklighet till att istället bland annat undersöka allt från inre, mentala tillstånd, drömmar, komplexa obehagliga känslor till att pröva teoretiska hypoteser om konstens gränser samt leka med (abstrakta) former och olika material.

Löparen 1947, Olof Ahlberg, Utanför entrén till Strömvallen.
Löparen 1947, Olof Ahlberg.
Konstnär:

Olof Ahlberg.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Utanför entrén till Strömvallen.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Information om konstverket:

Vi möter en atletisk idrottsutövare, en löpare som fångats mitt i ett språngsteg. Personen tycks vara fokuserad, samlad, med full kroppskontroll. Det förefaller som att idrottaren har fångats mitt i ett andetag. Trots att den fysiska aktiviteten sker på ett påfallande otvunget och ledigt vis, kan en ana den inneboende fysiska kraft och förmåga till acceleration som finns.

Den framgångsrike löparen Gunder Hägg togs emot i Gävle, på Strömvallen, efter en uppmärksammad och bejublad USA-turné år 1943. Vid hyllningsmotagandet samlades pengar in som sedan fick stå för finansieringen av skulpturen Löparen, rest till Gunder Häggs och idrottens ära.

Verket köptes in år 1947 (invigt 1949) och sedan dess har gävleborna kunnat möta Löparen utanför stadion Strömvallen.

Konstnären Olof Ahlberg kopplas vanligen samman med tämligen stiliserade, klassicissiska, idealiserande människoframställningar. Utöver offentliga verk utförde Ahlberg även en hel del gravmonument och kyrkliga skulpturer.

Klassicismen är en stilriktning som liksom den antika konsten rör sig mot harmoni, klarhet, rationalism och symmetri. Den klassicistiska konsten premierar ett förhållningssätt till ett estetiskt etablerat regelverk snarare än att sträva efter att verka revolutionerande, omvälvande eller nyskapande. Stilriktningen framträdde under renässansen, men har återkommit ett flertal gånger sedan dess i historien.

Inte alltför sällan har de klassicistiska kroppsliga idealen använts som utgångspunkt och framhållits inom mer anti-demokratiska politiska strömningar och ideologier under 1900-talets början, då rasbiologiska föreställningar var starkt rådande.

Najad 1916/1967, Carl Milles.
Konstnär:

Carl Milles.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Börsplan.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Information om konstverket:

Mitt i vattnet, ståendes på knäna, finner vi en figur eller varelse. Låren är yppiga och replikerar formen av en fiskstjärt. Figurens ben mynnar också ut i två delfinstjärtar. Nedre delen av kroppen är mer böljande och havsdjurslik medan den övre delen är mer mänsklig. Kroppen är vältränad och definierad i enlighet med ett mer klassicistiskt/klassiskt antikt ideal. Figurens armar är böjda och sträckta uppåt. I vardera handen håller hen en fisk som det forsar vatten ur. Både fiskarna och det lockiga långa håret är gyllene. Huvudet är böjt ned mot vänster, som om figuren blickar ned i/under vattenytan.

Skulpturens titel Najad kan kopplas till den grekiska mytologin som berättar om najaderna, färskvattensnymferna som kontrollerar floderna, sjöarna och bäckarna.

Skulptören Carl Milles fick ett stort internationellt genombrott och var en flitigt anlitad skulptör både på hemmaplan såväl som utomlands. Bortsett från Sverige var han verksam i b.la. Österrike, Rom och USA. Han utförde ett imponerande antal offentliga konstverk, ofta monumentala sådana. Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är dedikerad till konstnären och visar dennes verk.

Klassicismen är en stilriktning som liksom den antika konsten rör sig mot harmoni, klarhet, rationalism och symmetri. Den klassicistiska konsten premierar ett förhållningssätt till ett estetiskt etablerat regelverk snarare än att sträva efter att verka revolutionerande, omvälvande eller nyskapande. Ordning och återhållsamhet premieras framför starka känslouttryck och spontanitet. Stilriktningen framträdde under renässansen, men har återkommit ett flertal gånger sedan dess i historien. Dock bör påpekas att Milles i sin framställning av kroppen frångår en del klassiska ideal då kroppen förvrids i många av skulpturerna.

Inte alltför sällan har de klassicistiska kroppsliga idealen använts som utgångspunkt och framhållits inom anti-demokratiska politiska strömningar, i synnerhet under början av 1900-talet då rasbiologiska föreställningar var förhägrande. Detta bör en ha i åtanke – särskilt i relation till Milles vars politiska sympatier har varit/är mycket ifrågasatta.

Najad 1991, Peter Mandl, Islandsbrons fäste mot Norra Skeppsbron.
Najad 1991, Peter Mandl.
Konstnär:

Peter Mandl.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Islandsbrons fäste mot Norra Skeppsbron.

Länk till konstnärens webbplats

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Information om konstverket:

Figurens ansikte är vänt ut mot vattnet. Själva ansiktsdragen kan dock knappts anas, kroppen är likaså till stora delar dold eller till synes frånvarande. Vi ser inga armar eller händer, inga ben eller fötter. Fokus ligger på kroppens silhuett och på de dramatiska rörelser som finns hos de tygliknande vecken nedtill och upptill. Vecken i fråga skulle kunna tolkas som en klänning och hår i rörelse. Men vecken kan lika väl kopplas till vågornas strömningar eller vindens kraft. Den figur vi har framför oss må ha en mänsklig skepnad men är snarare ett väsen, något överjordligt. Det är en naturkraft vi möter, en havets galjonsfigur.

Skulpturens titel Najad kan också kopplas till den grekiska mytologin som berättar om najaderna, färskvattensnymferna, som kontrollerar floderna, sjöarna och bäckarna.

Konstverket är utfört av Peter Mandl, född i Tjeckien år 1947. Peter Mandl kom till Sverige i ungdomen och har sedan dess varit bosatt och verksam här. Han arbetar även med glas, men det är de många offentliga skulpturerna Mandl utfört som rönt uppmärksamhet.

Skulpturen är en gåva från GDJ-fonden till Gävle kommun.

Panter på trädstam 1955, Einar Luterkort, Rådhusesplanaden mot Nygatan.
Panter på trädstam 1955, Einar Luterkort.
Konstnär:

Einar Luterkort.

Fotograf:

Malva Molund.

Placering:

Rådhusesplanaden mot Nygatan.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Familjerundan

Information om konstverket:

På den böjda bågformade trädstammen vilar en stor panter. Den ena framtassen är placerad graciöst längs med stammen och följer dess linjer. Den andra framtassen är istället utsträckt och ligger nere vid marken. Framtassarna är märkbart kraftiga, en blir varse om den enorma styrka som kan genomfara djurets tass när helst det krävs. Det är en imposant och elegant varelse vi har framför oss. Svansen ringlar ned i harmoni med trädstammen, stammen och djuret bildar en enhet. Tillsammans är de natur i ständig samklang. 

Verket är utfört av Einar Luterkort som var en välkänd keramiker och skulptör. I sin konst återkom Luterkort ofta till olika djurstudier.

Per Murén 1951, Nils Möllerberg, Länsmuseet.
Per Murén 1951, Nils Möllerberg.
Konstnär:

Nils Möllerberg.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Länsmuseet.

Teknik/material:

Bronsstaty.

Information om konstverket:

Framför oss har vi en välklädd person i eleganta men ändock bekväma kläder. I den ena handen håller personen en käpp, den andra handen håller i en hög hatt. Personens huvud är vridet snett åt sidan, dit faller även blicken. Munnen är sammanbitet och ansiktsuttrycket är elegant och stillsamt allvarligt.

Intrycket blir att personen vi har framför oss är en belevad, prominent och viktig person som vet hur en för sig.

Även om skulpturen är utförd i en klassisk stil känner betraktaren att det är en levande person av kött och blod som skulpturen ämnar fånga – framställningen är inte helt idealiserad, det finns en del realistiska/personliga inslag. Personen står rakryggad men kroppen är ändå relativt naturlig med en viss rörelse i sig trots den strikta posen.

Skulpturen syftar att fånga Per Murén, som var en mycket välkänd borgare, affärs- och industriman i Gävle under 1800-talet. Murén var verksam i många företag och var donator till flertalet verksamheter i Gävle stad.

Konstnären Nils Möllerberg förknippas just med de många byster/porträtt av offentliga personer han skapade.

Premiär 1988, Torsten Fridh.
Premiär 1988, Torsten Fridh.
Konstnär:

Torsten Fridh.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Stadsträdgården, ingången vid Kvarnparken.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Parkrundan

Information om konstverket:

Det lilla barnet står rakt och blickar utåt, framåt med ett nästintill bekymrat men ändock beslutsamt uttryck. Bakom barnet, hukandes, finns den vuxna. Förmodligen barnets förälder. Föräldern har fattat barnets händer, ansiktet är vridet in mot barnet. Det är där uppmärksamheten ligger. Föräldern fungerar både som ett faktiskt fysiskt men även som ett emotionellt stöd för sitt barn i stunden såväl som de stunder som väntar framöver.

Vi möter de två mitt i en vardaglig men ack så avgörande händelse; det ser ut som att barnet är i färd med att ta sina första trevande steg på egen hand. Nu går startskottet för barnets väg mot självständighet. För föräldern kan det mycket väl ingjuta en dubbel känsla; å ena sidan en stolthet, en insikt om och förväntan över den oberoende person den satt till världen. Å andra sidan en känsla av ansvar och en oro för vad som komma skall. Det vi får ta del av är således ett skört, ömsint och omvälvande ögonblick. Något allmänmänskligt men samtidigt privat. Måhända en liten händelse i det stora, men en stor milstolpe för både barn och förälder. Ett ögonblick att minnas och stanna kvar vid.

Per Torsten Fridh var en mångfasetterad konstnär som arbetade i både brons, sten, järn, trä och lera. Torsten Fridh var tecknare och akvarellist men det är framförallt de många offentliga uppdrag han genomförde som satt honom på kartan som skulptör. Vanligtvis har skulpturerna ett mjukt, realistiskt (verklighetstroget) uttryck. Fridh använde ofta sina familjemedlemmar, sin dotter, sin hustru och sin hund, som modeller för sina skulpturer. Till verket Premiär var det dock textilkonstnären Åsa Bengtsson med dotter som fick stå modell.

Skulpturen är en gåva från GDJ-fonden till Gävle kommun.

Pylonerna 1973, Erik Höglund, Stortorget.
Pylonerna 1973, Erik Höglund, Stortorget.
Konstnär:

Erik Höglund.

Fotograf:

Johanna Kylli.

Placering:

Stortorget.

Teknik/material:

Betongpelare.

Information om konstverket:

Fyra rosafärgade höga betongpelarna ramar in det kvadratiska Stortorget i Gävle.

De bastanta, väldiga rektangulära pelarkropparna sträcker sig upp mot skyn och utgör naturliga mötesplatser/samlingspunkter i torgets fyra hörn.

Pelarnas yta är skrovlig, ojämn och relativt mörkrosa i sin kulör. Går betraktaren närmre ser hen dock snabbt att varje pelare är täckt av skulpterade bilder, eller reliefer, som är ljusare i sin rosa kulör och jämnare till ytan. På så vis träder bilderna fram från sin bakgrund. Pelarna omnämns ofta som ”Pylonerna”, vilket refererar tillbaka till de fornegyptiska pelarna som flankerade ingången till templets gård och som vanligtvis var helt täckta av målningar och reliefer.

De fyra pylonerna har varsitt tema som tas upp i dem visuellt.

En pelares tema är samhällsbyggnad- i den här pelaren samsas avgörande scener från Gävles historia såsom den stora branden år 1869 med framställningar av betydelsefulla historiska personer från Gävle, som till exempel den politiskt aktiva diktaren och berömda sångaren Joe Hill.

Pylonen visar även anonyma/okända murare och snickare, förmodligen för att peka på deras funktion som faktiska samhällsbyggare.

En annan pylons tema är arbete. Här möter vi potatisplockare i Hille/Gävle. Vi möter även bilder av tegelbruk. Därtill finns det framställningar av två industrier som varit synnerligen viktiga för Gävle: krukmakeri-industrin samt skogsavverkningen. Än idag är skogsindustriföretaget Korsnäs AB verksamt i Bomhus, Gävle.

Det tredje temat är tro. Pylonen med det temat är fylld med olika religiösa symboler såsom evighetshjulet, en menorah/sjuarmad ljusstake, en fisk, ett ankare och en stjärna.

Vetandet och konsten är det sista temat. Denna pylon tar upp konsten såsom poesin, musiken och bildkonsten. Pylonen bjuder även på framställningar av lärandet, utbildningsscener och naturvetenskapliga kopplingar.

Sammantaget går det att konstatera att de fyra pylonerna både tar upp vardagliga scener, det profana, värdsliga samtidigt som de även är fyllda med mer heliga symboler, övermänskliga ideal eller värden. Pylonerna är laddade med kuriosa från och skildringar av Gävles historia, men i pylonerna kan en även följa en mer övergripande berättelse om hur det svenska samhället växte fram och förändrades under 1700-talet till 1900-talet.

Den erkände glaskonstnären och skulptören Erik Höglund utförde ett stort antal offentliga skulpturer och utsmyckningar under sin livstid. Många av dem är i betong eller tegel.

Segel 1986, Jordi Bota, Engeltofta.
Segel 1986, Jordi Bota, Engeltofta.
Konstnär:

Jordi Bota.

Fotograf:

Magnus Sandqvist.

Placering:

Engeltofta.

Länk till konstnärens webbplats

Teknik/material:

Skulptur i bronsplåt.

Information om konstverket:

De två seglen delar en och samma mast. Segeldukarna är vända ifrån varandra men möts nedtill och upptill som i en form av fysisk förening. Luften har fyllt de båda seglen, som till synes är på väg åt olika håll men ändock ständigt bundna till varandra i sin konstruktion.

Skulpturen Segel är placerad vid en stig som leder ut till en udde vid Engeltofta, där land möter vatten. Konstverket refererar till hamntrafikens gång, den ständiga sjötrafiken till och från Gävle hamn. Just hamnnäringen har haft en oerhört stor betydelse för Gävle rent historiskt och är fortfarande framträdande för staden idag.

Upphovspersonen till verket, Jordi Bota, föddes i Barcelona, Katalonien i Spanien, år 1949. Han kom sedermera till Gävle och har sedan år 1974 varit bosatt och verksam i staden. Bota har varit och är fortfarande än idag (år 2020) ett frekvent förekommande inslag i staden och regionens konstliv, bland annat genom Gävle Konstgrafiker och Galleri K.

Sjöfartsmonumentet 1973, Juho Suni, Centralbron.
Sjöfartsmonumentet 1973, Juho Suni.
Konstnär:

Juho Suni.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Centralbron.

Teknik/material:

Skulptur i gjutjärn och trä.

Information om konstverket:

Tre ankare vilar på ett betongfundament som står i ett cirkelformat rum på Centralbrons mitt. Två av ankarstockarna är i trä, det tredje är i järn. Tillsammans reser de sig uppåt mot skyn. Det finns en råhet och enkelhet i materialen betong, järn och trä som kan framhållas som kännetecknande för konstnären Juho Suni.

Sjöfartsmonumentet kom till genom att Gävles konstnämnd utlyste en tävling för uppförandet av ett monument på fundamentet till den gamla Centralbron som hade rivits. I tävlingsinbjudan fanns det tydliga instruktioner att förslaget skulle ha en anknytning till briggen Gerda (ett historiskt fartyg från Gävle som blev den äldsta briggen i Europas handelsflotta) vars ankare på något sätt skulle inkorporeras i monumentet. Ett av ankaren i verket kommer således ursprungligen just från briggen Gerda.

Tre stycken välkända gävlekonstnärer deltog i tävlingen: Harry Ceson, Johnny Mattson och Juho Suni. Trots att det egentligen var Cesons förslag som vann tävlingen blev det slutligen Sunis förslag som faktiskt genomfördes på grund av praktiska orsaker.

Juho Suni (1921-1992) föddes i Ingermanland söder om Finska viken men hamnade i Gävle via Finland. Suni blev uppmärksammad som skulptör men verkade även som målare, tecknare och grafiker. Juho Suni kom att bli en av de mer tongivande konstnärerna i Gävle och förknippas med ett mycket varierande uttryck och lekfullhet i sin konst.

Sommar 1955, Nils Sjögren, Boulognerskogen.
Sommar 1955, Nils Sjögren.
Konstnär:

Nils Sjögren.

Fotograf:

Malva Molund.

Placering:

Boulognerskogen.

Teknik/material:

Stengöt staty.

Verket ingår i följande konstrundor:

Parkrundan

Information om konstverket:

Vi möter en person som stadigt står ned framför oss. Kroppen är solid och bastant, men ändock mjuk på grund av de tydligt accentuerade feminina formerna. Det är en relativt realistisk återgivning av kroppen vi ser, vilket gör att vi upplever personen mer som en människa snarare än ett upphöjt väsen.

De båda armarna är uppsträcka mot/ bakom huvudet – som om personen sträcker på sig eller rättar till sitt hår. Personen tycks vara fångad mitt i ett skeende. Blicken vilar framåt, lite nedåt men tycks ej vara fokuserad på någon eller något specifikt. Det är som att den vi betraktar är helt omedveten om att hen blir betraktad.

Det finns ett flertal repliker på verket Sommar runt om i landet.

Konstnären Nils Sjögren utförde en stor mängd offentliga konstverk under sin livstid.

Stapelstaden 2020, Ebba Bohlin.
Stapelstaden 2020, Ebba Bohlin.
Konstnär:

Ebba Bohlin.

Fotograf:

Johanna Kylli.

Placering:

Drottninggatan.

Verket ingår i följande konstrundor:

Centrala Gävle-rundan

Teknik/material:

Patinerad brons med sockel av granit.

Länk till konstnärens webbplats

Information om konstverket:

En snirklig, ringlande rödbrun form vilar på en tämligen låg ljusgrå sockel. Det finns något oregelbundet och organiskt med formen, den veckar sig och rinner över mer på vissa ställen än på andra. På ett sätt för konstverket tankarna till vikta textilier, tex. säckar som staplats på varandra. Skulpturens form kan på ett annat vis även inge känslan av mjuka kroppsliga veck eller valkar.

Det är upp till betraktaren själv att fylla skulpturen med sin egen känsla och mening. En tolkning behöver heller inte utesluta en annan- ett enda konstverk kan ge upphov till många olika tolkningar.

Skulpturens titel Stapelstaden för oss tillbaka till år 1491 då staden Gävle fick sin ”stapelrätt” – och med det rätten att bedriva import och export av varor. Stapelrätten var mycket viktigt för att Gävle skulle kunna utvecklas till den handelsplats som staden sedermera kom att bli.

Med den svällande skulpturen vill konstnären Ebba Bohlin undersöka staplandet och sparandet: Vad innebär det att lagra och stapla? Vilken känsla ger det den som samlar?

Bohlin kopplar samlandet till ett historiskt handelsperspektiv då det staplades kaffesäckar, stångjärn och timmer.

Men även samtida fenomen som ”prepping” och ”hoarding”; att samla på saker tills det nästan blir ett osunt sparande – är nutida företeelser Bohlin fascinerats av i sin formgivning av verket.

De flesta av oss samlar eller har samlat på något i våra dagar. Det kan röra sig om allt från bokmärken, frimärken och skor till LP-skivor eller serietidningar. Därför kan nog många känna igen det mentala välbehaget av att inte bara ha ”så det räcker” av något utan att istället ha något i överflöd.

Alla dessa samtida, moderna beteenden närmar sig till syvende och sist den djupa tillfredsställelsen det förr innebar att ”samla i ladorna”.

Stapelstaden skulle kunna lyftas som ett exempel på samtidskonst. Samtidskonst är ett svårdefinierat, oprecist begrepp som kan stå för många olika saker och inriktningar inom konst. Om en ändock skall försöka ge sig in på någon form av definition bör samtidskonstens gränsöverskridande framhållas som typisk. Samtidskonsten rör sig mellan och kombinerar olika fält såsom arkitektur, fotografi, musik, installationskonst, måleri, design, dans, samhällsplanering mm. Samtidskonsten berör ofta frågor om människans sociala, politiska, personliga och rumsliga verklighet och förutsättningar.

Konstnären Ebba Bohlin är skulptör, men arbetar även med installations- och konceptkonst. Bohlin har utfört ett gediget antal offentliga konstverk på olika platser runt om i Sverige.

Tredelad vilande figur, draperad 1976, Henry Moore, Slottstorget.
Tredelad vilande figur, draperad 1976, Henry Moore.
Konstnär:

Henry Moore.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Slottstorget.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Information om konstverket:

De tre olika böljande geometriska formerna är separerade från varandra, och har olika utseenden. Ändock tycks de höra samman, det är som att det negativa ”tomma” utrymmet mellan de tre delarna av skulpturen förstärker deras samband med varandra. Efter att ha betraktat skulpturen ett tag kan en nästan ana hur de olika figurerna tillsammans bildar en hel figur, en person, en kropp, som tycks vila på platsen.

På sätt och vis samtalar denna mjuka och storslagna kropp med en annan kropp i närheten, nämligen Gudinna vid hyperboreiskt hav vid Rådhustorget.

Henry Moore var en brittisk skulptör och framhålls flitigt som den moderna engelska skulpturens mest välkända namn och pionjärer. Liksom många av de moderna skulptörerna var Moore intresserad av äldre antik och icke-västerländsk skulptur och konst. Moores skulpturer är ofta i form av deformationer och/eller reducerade former.

Modernism är ett paraplybegrepp för ett antal olika inriktningar (-ismer). Under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet började dessa inriktningar röra sig från att fånga en yttre, föreställande, beskrivande och förskönande verklighet. Istället undersöktes allt från inre, mentala tillstånd, drömmar, komplexa och obehagliga känslor till att teoretiska hypoteser om konstens gränser samt lek med (abstrakta) former och olika material prövades.

Skulpturen är en gåva från GDJ-fonden till Gävle kommun.

Vallpojken 1990, Pere Pujol, Drottninggatan vid Stortorget.
Vallpojken 1990, Pere Pujol.
Konstnär:

Pere Pujol.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Drottninggatan vid Stortorget.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Verket ingår i följande konstrundor:

Familjerundan

Information om konstverket:

Precis intill Stortorget i Gävle finner vi en liten gestalt, förmodligen ett barn. Barnet är iklätt enklare klädsel som vittnar om att det befinner sig i ett varmt/klimat eller årstid- på fötterna bär barnet sandaler och byxorna är korta. Den stora hatten vars brätte viker sig ned över barnets ansikte skyddar mot eventuell sol. Barnet har ett instrument, en flöjt eller pipa, fattat med båda sina händer. Instrumentet är fört till munnen som att barnet är fångat just i den stund det blåser i det. Kinderna tycks lite rundande som om de vore uppblåsta, i färd med att få ljud i pipan.

Barnet är möjligen i färd med att kalla på sin hjord av får eller getter som det ansvarar för.

Konstnären Peré Pujol växte upp I Katalonien, Spanien. Måhända har han hämtat inspiration till Vallpojken från sin uppväxt där.

Vårlängtan 1990, Yetty Sutjihati-Mikkelsen, Kvarnparken mot Heliga Trefaldighets kyrka.
Vårlängtan 1990, Yetty Sutjihati-Mikkelsen.
Konstnär:

Yetty Sutjihati-Mikkelsen.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Kvarnparken mot Heliga Trefaldighets kyrka.

Teknik/material:

Bronsskulptur.

Information om konstverket:

Skulpturen strävar uppåt, den är mindre nedtill för att sedan svälla ut mer upptill, likt en blomknopp som precis har börjat att öppna sig och slå ut under våren. Knoppen strävar upp mot solens ljus. De enkla men uttrycksfulla geometriska kronbladen har en vridning som kan återfinnas i andra skulpturer av samma upphovsperson.

Konstnären Yetty Sutjihati Mikkelsen föddes i Indonesien men är numera bosatt i Danmark. Sutjihati Mikkelsen använder sig ofta av enkla, reducerade organiska former i sina skulpturer. Inte sällan refererar också titlarna till naturen eller årstiderna.

Skulpturen är en gåva från GDJ-fonden till Gävle kommun.

Zip 2009, Kristina Matousch, Stortorget.
Zip 2009, Kristina Matousch.
Konstnär:

Kristina Matousch.

Fotograf:

Monika Wierzynska.

Placering:

Stortorget.

Teknik/material:

Metall.

Länk till konstnärens webbplats

Verket ingår i följande konstrundor:

Familjerundan

Information om konstverket:

Den som blickar nedåt mot plattorna på Stortorget, kan notera att det löper en lång silvrig dragkedja/blixtlås tvärs över torget. Måhända ett roligt, oväntat inslag – men kanske även något som kan väcka djupare eftertanke?

Det platsspecifika konstverket ZIP är utfört av Kristina Matousch som med dragkedjan vill diskutera och lyfta gränsdragningar;  en gränsdragning kan t.ex. vara den mellan det offentliga och det privata, mellan torget som en mycket allmän och tillgänglig plats, vilket kontrasterar mot hur dragkedjan ofta brukar dölja något som är privat.

Med dragkedjan ämnar Matousch också peka på hur något mer organiskt finns under torgets tillrättalagda stenplattor; under allt det konstruerade finns jord/jorden.

ZIP skulle kunna lyftas som ett exempel på samtidskonst. Samtidskonst är ett svårdefinierat, oprecist begrepp som kan stå för många olika saker och inriktningar inom konst. Om en ändock skall försöka ge sig in på någon form av definition bör samtidskonstens gränsöverskridande framhållas som typisk. Samtidskonsten rör sig mellan och kombinerar olika fält såsom arkitektur, fotografi, musik, installationskonst, måleri, design, dans, samhällsplanering mm. Samtidskonsten berör ofta frågor om människans sociala, politiska, personliga och rumsliga verklighet och förutsättningar.

Konstnären Kristina Matousch har gjort flertalet offentliga verk. Matousch utgår ofta från vardagliga objekt i sina konstverk.

Återföreningen 1988, Michel Beck, Stadsträdgården utanför Gamla kyrkogården.
Återföreningen 1988, Michel Beck.
Konstnär:

Michel Beck.

Fotograf:

Malva Molund.

Placering:

Stadsträdgården utanför Gamla kyrkogården.

Teknik/material:

Skulptur i blankpolerad mässing.

Verket ingår i följande konstrundor:

Parkrundan

Information om konstverket:

Framför oss har vi ett par långa, smala guldglänsande figurer i modernistisk stiliserad*, geometrisk stil. Även om skulpturen är geometrisk är den allt annat än kantig och hård. Linjerna är mjuka om än enkla. Dessutom är det ett ömsint ögonblick betraktaren får ta del av genom denna skulptur – en återträff, ett känslosamt möte mellan två personer som tidigare varit åtskilda men nu äntligen är förenade på nytt. Återföreningen tydliggörs i och med att de två figurernas former/kroppar är sammanlänkande med varandra. Det ser ut som att de har fattat varandras händer och deras fötter har smält samman till en.

Den ena figuren är något högre/längre än den andra. Figurernas ansikten tycks vara vända mot varandra, den ena blickar nedåt mot den andra som blickar tillbaka uppåt. Blickarna möts. Trots att det inte återges några ansiktsdrag i skulpturen kan en som betraktare ändå ana det känslomässiga utbyte som sker mellan de två figurerna.

Skulpturen är placerad i Boulognerskogens norra del, på en plats som förr i tiden utgjorde en vändpunkt för spårvagnstrafiken i Gävle.

Verket är utfört av den franske skulptören Michel Beck som var välkänd för sitt sätt att använda basala, enkla former på ett nyskapande och poetiskt vis. Skulpturen är en gåva till Gävle kommun från GDJ-fonden.

*Modernism är ett paraplybegrepp för ett antal olika inriktningar, -ismer som under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet började röra sig från att beskriva/fånga en yttre, föreställande, beskrivande, förskönande verklighet till att istället bland annat undersöka allt från inre, mentala tillstånd, drömmar, komplexa obehagliga känslor till att pröva teoretiska hypoteser om konstens gränser samt leka med (abstrakta) former och olika material.

Hjälpte informationen på denna sida dig?