Per Fhager

Per Fhager, f. 1980, är uppvuxen på Donsö i Göteborgs skärgård och utbildad på Beckmans Designskola i Stockholm. Efter avslutade studier arbetade han bland annat som designer för Polar O. Pyret och LEGO. Det konstnärliga utövandet gick parallellt med yrkeslivet.

Vid genombrottet öppnades snabbt en ny värld upp för de långsamt framväxande spelbroderierna som hade skapats i hemmets privata sfär. Per Fhager har sedan debuten ställt ut på flera konsthallar och institutioner i Sverige, men även på den kommersiella scenen i New York, Stockholm, London och Köpenhamn.

Hans bilder är inköpta av flera samlingar och museer däribland Jeanette Bonnier Collection, Malmö Konstmuseum, Jönköpings Länsmuseum, Sveriges Allmänna Konstförening och Gävle Konstcentrum.

Utställningen SOFT PIXELS 2 är en produktion med både äldre och nya verk. Den visades 2023 på Jönköpings Länsmuseum med ett lite annorlunda urval och ska efter Gävle turnera vidare till Ronneby Konsthall under hösten.

Läs mer på Per Fhagers hemsida

Broderiet är en motsägelsens skapande, ett medium som genom sin blotta existens väcker frågor och diskussion. Dess plats i historien, både i konsten och i vardagslivet, är något som det finns gott om åsikter om.  Många är de som vuxit upp med en nitisk textillärare som med en besatthetens målmedvetenhet åberopat vikten av perfektion. Särskilt manifesteras det i baksidan – denna osynliga bit som ska bli minst lika perfekt som huvudmotivet.

Broderiet har en långtgående bakgrund i den västerländska visuella kulturen, och har utövats av många människor ur flera olika samhällsskikt. Under medeltiden anställde kyrkan så kallade pärlstickare. Dessa var väl ansedda hantverkare, allt som oftast män, som utförde detta intrikata textila hantverk. Under 1500- och 1600-talet kom dock broderiets syfte utökas till att bli ett uppfostrande verktyg för framförallt unga flickor. Broderiet med all sin koncentration och detaljarbete var att föredra över det potentiellt riskfyllda sällskapslivet. Genom det långsamma arbetet att noggrant sy in gudfruktiga budskap tänkte man sig att det gick att inpränta ett lugn och en god värdegrund inför vuxenlivet. Det är mot bakgrund av detta som man måste förstå den tanke som etableras under senare delen av 1900-talet, tanken om broderiet som förspilld kvinnokraft. I förförståelsen om broderiets innebörd finns då nämligen inte ett fokus på lustfyllt skapandet, utan snarare på tvång och tukt.

Det är under 1960-talet man inom konstvärlden börjar diskutera vart broderiet egentligen hör hemma. Ska det kastas över bord som en dammig gammal kvarleva, eller ska man låta dess historia skapa konstnärlig laddning? Många valde det senare. Steg i den riktningen hade dock redan tagits av konstnärer under den tidiga modernismen som experimenterade med strukturen och formen i broderiet i kombination med stram konkretism.

Textil som uttrycksmedel har alltid, vare sig det gäller broderi eller något annat, tampats med sin plats inom konstbegreppet. Ömsom får det plats, ömsom lämnas det utanför. En del har försökt stöpa om den och kalla den för fiber art för att komma bort från den klassificerande termen textilkonst. Att ge verk genomförda i ett visst medium ett eget epitet avgränsat från konsten insinuerar ett behov av särskiljande, ett antagande om att det på något sätt inte uppfyller kriterierna för att kallas konst.  

Hantverk med en lång historia och långtgående tradition kan tendera att verka utdaterade och höra det förflutna till. Sedan dadaisternas anarkistiska nackgrepp på konstbegreppet har idén snarare än det hantverksmässiga utförandet varit den centrala aspekten av konsten. För att då något sådant som broderiet skall överleva krävs nya grepp och nya sammanhang.

Broderiets sammankoppling med digitala medier är just ett sådant nytt sammanhang. Förbindelsen är både oväntad och helt naturlig på samma gång, kanske framförallt i anknytning till retrospelen. Bilduppbyggnaden av väl avgränsade delar (pixlar) gör bilderna enkla att översätta till framförallt korsstygnsbroderi.  Det visuella uttrycket i dessa spel präglas, liksom broderiets, av en estetiskt tilltalande regelbundenhet.

Retrospelen är, åtminstone för vissa generationer, knutna till en stor nostalgivurm. De kan, likt en senare 1900-talets madeleinekaka, skicka spelaren rakt in i det förflutna. Om man har haft en utpräglad närhet till något under sin uppväxt, vare sig det är musik, spel, film eller något annat, så är det i det närmaste oundvikligt att det på något vis blir en del av det egna skapandet. 

Hos Per Fagher handlar broderandet av spelen om att fånga en känsla och en upplevelse; spelen som lämnat ett bestående intryck är de som sedan översätts i broderiet. I hans skapande möts intresset för det textila hantverket och kärleken till och omsorgen om retrospelvärldens estetik och tematik. När den digitala världen med sin snabbhet och reproducerbarhet möter det långsamma, minutiösa handbroderiet skapas en intellektuellt behaglig dissonans.

Ytterligare en aspekt som gör mötet mellan den digitala bildvärlden och broderiet intressant är mötet mellan ett utövande så starkt kopplat till kvinnohistorien och ett område som under så lång tid både utövats och skapats av framförallt män. Att knyta dem samman är ett sätt att öppna dörrar åt båda håll, att bjuda in nya utövare i båda dessa världar.

Användandet av retrospelen som motiv är också ett brott med finkulturens teman. De där berättelserna och bilderna som verkar höra hemma i tonårsrummet – hur ska en museibesökare förhålla sig till dem? Måhända handlar det hela om att våga släppa taget om begreppen, att våga leva i ovisshet om kategorier och om att låta sig dras in i den pixilerade världens magi, fylld av fantastiska bilder och nervkittlande berättelser.

Karolina NH Nilsson
Konstvetare