Vårsalongen – Det som växer fram

Det som växer fram

Vårsalongen 2026 tar sin utgångspunkt i en förskjutning: från den färdiga utställningen till det som sker i tillblivelsen, från det enskilda uttrycket till det gemensamma rummet. I stället för att presentera en utställning där helheten är fastställd i förväg, har denna salong vuxit fram genom de handlingar, beslut och möten som uppstått under installationsdagarna. Det är en utställning som inte enbart visar konst, utan också synliggör villkoren för hur konst blir till i möte med andra.

Utgångspunkten har varit att skapa ett öppet och deltagardrivet format där många kan ta plats samtidigt, utan att filtreras genom en traditionell juryprocess. Det innebär inte frånvaro av struktur, utan en annan typ av struktur – en som möjliggör snarare än begränsar. Genom att organisera hängningen i tidsbestämda slotar har ett arbetsflöde etablerats som både skapat lugn och gett utrymme för närvaro. Denna balans mellan planering och öppenhet har varit avgörande för att arbetet skulle kunna utvecklas organiskt. Samtidigt har formatet vilat på ramar – praktiska, rumsliga och juridiska – som möjliggjort att arbetet kunnat ske i dialog och med ömsesidig respekt. Denna arbetsform är också del av Gävle kommuns satsning på Demokratiåret 2026, där frågor om delaktighet, transparens och tillgång prövas i praktiken genom hur utställningen organiseras.

Under installationsdagarna har konsthallen fungerat som en gemensam arbetsplats. Konstnärerna har arbetat sida vid sida, ofta med olika förutsättningar och uttryck, men med en gemensam riktning: att bidra till ett rum som formas i realtid. Arbetet har präglats av koncentration, men också en av en tydlig generositet i mötet med andra. Samtal har uppstått spontant – om material, placering och innehåll, men också om mer övergripande frågor kring konstnärlig praktik och villkor.

I denna miljö har verken inte enbart installerats, utan också förhandlats fram i dialog med de medverkande konstnärerna. Att hitta en plats i rummet har inneburit att relatera till det som redan finns där, men också att förhålla sig till det som är på väg att ta form. Positioner har prövats och omprövats i samförstånd – ibland har ett verk flyttats efter gemensamma överväganden, ibland har nya lösningar uppstått genom samtal och ömsesidig lyhördhet. Det har varit en process där varje konstnär haft rådighet över sitt arbete, samtidigt som verken satts i relation till en större helhet som vuxit fram kollektivt.

Det som blivit tydligt är hur mycket som sker i mellanrummen – i de ögonblick där någon stannar upp vid en annans arbete, ställer en fråga, erbjuder hjälp eller delar en reflektion. Dessa möten, både nya och återkommande, har bidragit till att forma en särskild atmosfär i rummet: en känsla av att vara del av något som inte helt går att förutsäga, men som samtidigt bärs av en gemensam vilja att få det att fungera.

Samtidigt har arbetet inte varit utan friktion. Det har funnits stunder av osäkerhet, omförhandling och det som kan upplevas som kaos. Men detta har i hög grad varit ett produktivt tillstånd – ett läge där flera riktningar är möjliga och där beslut måste fattas i relation till andra. Det är i dessa situationer som utställningens form verkligen tar gestalt, inte som en fast struktur, utan som en levande och föränderlig helhet.

En av de mest påtagliga aspekterna av detta förlopp är dess temporalitet. Utställningen har förändrats kontinuerligt under hängningsdagarna – från dag till dag, från morgon till eftermiddag. Det som fanns på plats under en förmiddag kunde se annorlunda ut några timmar senare. Nya verk tillkom, relationer skiftade. Denna förändring är inte något som döljs, utan något som bärs med in i utställningen som en del av dess innebörd.

För att ytterligare synliggöra denna dimension har konsthallen varit öppen för besökare under installationsperioden. Att bjuda in till det som vanligtvis sker bakom kulisserna har varit ett medvetet sätt att förskjuta gränsen mellan produktion och presentation. Besökare har kunnat röra sig i rummet medan det fortfarande varit i förändring, ta del av samtal, se hur verk tar plats, och uppleva den osäkerhet och energi som präglar ett arbete i tillblivelse.

Denna öppenhet är också en del av ett större arbete med transparens och demokratisk praktik i linje med Demokratiåret 2026. Genom att synliggöra hur en utställning formas skapas andra ingångar till konsten. Delaktighet, yttrandefrihet och tillgänglighet blir inte enbart begrepp, utan något som tar konkret form i hur utställningen organiseras och genomförs.

Många av de medverkande har beskrivit att det är just detta som gjort formatet attraktivt. Att delta har inte enbart handlat om att visa ett verk, utan om att vara en del av ett gemensamt arbete. Det finns en tydlig upplevelse av att varje bidrag blir starkare i relation till andra – att det är i samverkan som något större uppstår. Liknelsen med en kör har återkommit i samtal under processen: varje röst är unik, men det är i samspelet mellan rösterna som helheten blir tongivande.

Detta innebär också att hierarkier till viss del sätts ur spel. Utställningen är inte organiserad kring en central berättelse eller ett fåtal utvalda positioner, utan genom en mångfald av uttryck som samexisterar. Det finns ingen given väg genom rummet, ingen fast ordning för hur det ska upplevas. Varje besökare skapar sin egen rörelse genom utställningen och sina egna kopplingar.

Det är också utifrån denna utgångspunkt som inga enskilda namn eller verk lyfts fram i denna text. Att avstå från att peka ut specifika bidrag är ett sätt att betona helheten som något som inte kan reduceras till sina delar. Betydelsen uppstår i samspelet mellan dem.

Vårsalongen 2026 kan därmed förstås som ett rum i tillblivelse – ett rum som inte enbart representerar något, utan som gör något. Den aktiverar relationer, skapar möten och prövar andra sätt att organisera en utställning. Den visar att det är möjligt att arbeta med konst på ett sätt där processen inte döljs, utan delas.

Samtidigt väcker detta format frågor. Vad innebär det att avstå från urval? Hur förändras konstnärliga och institutionella roller när fler bjuds in att delta på lika villkor? Hur påverkar det vår förståelse av kvalitet, ansvar och värde? Dessa frågor ges inga entydiga svar här, men de är närvarande i rummet, i samtalen och i de beslut som fattats längs vägen.

Det som växer fram är därför inte bara en utställning, utan också en erfarenhet – av att arbeta tillsammans, av att navigera i det oförutsägbara, och av att bidra till något som formas i relation till andra.

Det är i denna gemensamma rörelse – där helheten tar form genom många samtidiga handlingar – som utställningens potential ligger.

Yuvinka Medina
Konstnärlig ledare och intendent, Gävle Konstcentrum

Medverkande konstnärer (i den ordning verken ställs ut i konsthallen):

Josefine Örnhem
Shogo Hirata
Johan Yeahvle
Anna-Maria Martinsson
Ami Widahl
Louise Hellman
Nicklas Westin
Ingela Tägtström
Veronika Engel
Richard Hagman
Alva Karlsson Jäder
Charlotte L8 Winberg
Marie Löfqvist
Rut Vagnér
Kristina Nilsdotter
Kerstin Berglund
Malinn Westerberg
Ellen Vagnér
Mika Wiborgh
Linda Jatko
Annelie Karlsson
Cristian Quinteros Soto
Maria Jansson
Veroniqa Perzon
Monica Cavallin
Maria Fedko
Johan Östblom
Veroniqa Perzon
Magnus Marianini
Ann-Caroline Breig
Kristina Påhlman Himmelsjö
Christina Kluge
Diana Maria Butucariu
Lukas Larsson
Johanna Bylund
Lukas Larsson
Caroline Frank
Maria Rosander
Linnea Strid
Ann-Charlotte Brewer Björn
Emelie Forslin
Emma Johansson
Lars Persson
Jimi Appel Johansson
Janet Strandqvist
Saida Söderström
Tetiana Kozhushko
Ylva Vagerstam
Jorge da Silva
Signe Westergren
Jini Hedblom
Therese Parner
Emma Holmgren
Märtha Mella
David Lingvall
Raphael de Vargas
Ulla Sandström
Elina Dahl
Sebastian Jonasson
Jan Gson
Ann Thiabaud
Niklas Eriksson
Nina Peltomäki
Ulrica Brorén
Lasse Nivér
Eva Friskman
Johanna Stringer
Lisbeth Wahlberg
Louise Eklund
Bert Linné
Miriam Vinay
Seppo Laine
Olle Åberg
Carina Glantzberg
Oscar Forsberg
Lisbeth Sjölin
Camilla Blomberg
Birgitta Modig
Kerstin Andersson
Eva Grönholm
Matilda Hultgren
Joel Karismaa
Britt Ruuska
Daniel Bäcklin
Alf Forsblom
Mari Jäderberg
Oscar Forsberg
Tetiana Kozhushko
Ali Rahimi
Erik N
Siri Hellbom
Petra Roström
Ehsaas Chowdhury
Oliver Wiklund
Kunyanut Senanikhom
Marie Eklöf Svedén
Victor Wahlman
Dieter Kluge
Aila Stefansdotter-Franck
Lillemor Mauritzdotter Nylén
Ebba Enegren
Victoria Maher
Ebba Enegren
Matthias Johansson
Birgitta Gidlund
Sune Liljevall
Matthias Johansson
Florent Chamard
Rakel Bragman
Eva v. Greyerz
Madelene Andersson
Helene Öfwerström
Anna Nordström
Gunilla Löfgren
Amanda Angermund
Eva Grönholm
Lisa Ståhl
Jolene Carlsson
Ellis Ellström
Karolina Svensk
Tilde Blom
Pernilla Delcomyn
Ruby Hillnor
Birgitta Rådberg
Ella Karlsson Mood
Daniel Hallbygård
Sigge Backlund
Birgitta Monserrat
Sara Hellberg
Cecilia Lindgren
Pia Kjølberg
Ellen Friberg Arvin
Åke Wall
Norah Murphy
Berit Norrbelius Lindberg
Annette Allberg
Anna Ericsson
Frida Hallgren
Emma Gunnarsson
Eva Linné
Darek Uhrberg
Nora Langeron
Johanna Smedbakken
Malin Klang Lidholt
Terrie Warren
Birgitta Ederyd
Camilla Dal
Therese Blom
Nathalie Gunnarsson
Johnny Star Stjernvall
Lasse Nivér
Andrzej Kulig
Bert Linné